moder

Funderar på det här med kreativitet och skapande… Varför vågar vissa så mycket och andra sitter bara på händerna och tror att de inte kan? Jag har själv vuxit upp med skapande och hantverk nära inpå. Min mamma är en mycket kreativ kvinna som ständigt har nya projekt på gång. Har följt med henne genom skapandemodets alla växlingar: från lampor i näver och blommor av nylonstrumpor (en åttiotalshöjdare =) ) till fusade glasfat och hela serviser i keramik. Pappa är också en gör-det-självare som byggt altaner (notera att det rör sig om betydligt fler än en. Detta trots att alla återfinns på mina föräldrars tomt, samt i sommarstugan =) ), renoverat köket och återanvänt den gamla köksinredningen till en keramikatelje till mamma.

Jag är väldigt tacksam för mina kreativa föräldrar. Är såå viktigt att förstå att man faktiskt kan göra saker själv, att det inte är så märkvärdigt. Jag har träffat många människor som är rädda för att skapa själva. De tror inte att de kan, eller att de inte är tillräckligt duktiga, så därför försöker de inte ens. Vissa anger faktiskt slöjden i skolan som en faktor som avskräckt dem från skapande och menar att den konstanta bedömningen och rätt-och-fel-tänkandet gett dem dåligt självförtroende och gjort att de tappat lusten att försöka. Det tycker jag är väldigt sorgligt. Jag tror verkligen att alla kan och främst att alla verkligen kan må bra av att skapa, oavsett om det är att lägga flera månader på ett gigantiskt lapptäcke eller att göra egna placeringskort till barnkalaset.

Mina föräldrars skapande har främst av allt hjälpt mig att våga testa. Och från alla dessa försök genom åren med enkla dockor av pinnar och gräs, små mödosamt tillklippta jackor åt leksakstrollen och mitt första randiga maglinne på slöjden i femman har jag byggt självförtroende och insikten att det faktiskt inte är så farligt att testa. Och inte att ”misslyckas” heller. Det är det som jag tror är det viktigaste att lära sig.

Annonser